Det handlar inte om att dricka te och påpeka att saker är förtjusande. Det som lockar hos den kvinnliga aristokraten är en mental kvalitet.
Storbritanniens läskigaste änkenåder. Rubriken på omslaget till senaste numret av brittiska magasinet Tatler suger in mig som luftburet knark: ”Rrroaarrr! Britain’s scariest dowagers”. Själva artikeln är inte så fascinerande; miniporträtt av ett antal stenrika kvinnliga aristokrater i åldrarna 78 till 102. Men idén som sådan är så oerhört tilltalande – tänk att vara en stenhård tant. Aldrig mer i sina känslors våld.
Den främsta av änkenåder just nu är naturligtvis hon som inte ens finns – dame Maggie Smiths porträtt av lady Violet, ”dowager duchess of Grantham” i tv-serien ”Downton Abbey”. Säsong tre har nyligen haft premiär i Storbritannien och i första avsnittet fäller lady Violet en replik, som fortfarande klingar i huvudet som ett livsmål: ”At my age, one must ration one’s excitements.”
Vid min ålder måste man ransonera upphetsningen. Hon säger det som svar till en av sina exalterade son- döttrar: At my age, one must ration...
Äldre damer med jämnt humör, som vet att hålla ihop knän och vrister på fotografi, har alltid tett sig spännande i mina ögon. Kanske för att ”änkenåden” är en utväg ur hora-madonna-komplexet – man är både och, och inget av det, önskar att man slapp acceptera motsatsparet över huvud taget – och drar sig undan genom att tänka ”jag väljer änkenåden”.
En hastig klassanalys är på sin plats. Man kommer inte åt änkenådens väsentliga väsen genom att vara dryg, kalla saker ”förtjusande” och dricka eftermiddagste, eller genom annat som kan hänföras till kategorin ”lajvande”. Änkenåden må få en hel del av sin suveränitet genom sin ekonomiska trygghet. Men mer avgörande är en mental kvalitet.
En fransklärare jag hade på gymnasiet, en fantastisk lärare, hade de egenskaperna. Vänlig, med inslag av humor, och som alltid lyckades se lika uppriktigt förvånad ut varje gång vi började tramsa eller prata om något som inte hade med franskan att göra.
Som om hantering av pladder inte ingick i hennes arbetsbeskrivning. Det faktum att vi var tonåringar verkade inte heller intressant – till skillnad från ”kompis”-lärarna som relaterade. Fransklärarens lektioner var i allmänhet oerhört givande och oerhört lugna.
Det lockande hos den här kvinnofiguren är auktoriteten och den känslomässiga vilan.
Det ingår i figurens attraktion att hon inte berättar hur hon känner. Det är därför man kan få intrycket att hon är i en livsfas som är vila och klarsyn, snarare än strid och flimmer. Som om hon har gått uppför ett högt berg, och man förstår att den vandringen inte var utan sina livsfaror, men nu står hon i alla fall en stund på toppen och blickar ner. Som fiktiv figur är änkenåden oftast en biroll. Kanske är det därför man kan idealisera hennes själsliv och föreställa sig det som svalkan efteråt: One must ration one’s excitements.
Men ur hennes eget perspektiv, hur känns det då? En som minst ett par gånger skrev från änkenådens insida, såsom han föreställde sig den, var Hjalmar Bergman. I den fortfarande självlysande romanen ”Chefen fru Ingeborg” (1924) är ingenting enkelt, tvärtom slår passionen så hårt på änkenådens knäskålar att hon faller. Hjalmar Bergman visste bättre än de flesta att det är ont om platser i livet där man är helt ointaglig och helt värdig.
Desto starkare blir drömmen om att få uppleva några år av änkenådens hushållade upphetsning; inte som en fru Ingeborg, men som en lady Violet.
Source:
http://www.dn.se/kultur-noje/malin-ullgren-kanske-ar-ankenaden-en-vag-ut-ur-hora-madonna-komplexet